Closure - ett sista inlägg

En vis man menade en gång att ett äventyr bara kan upplevas ex post facto; ett äventyr kan inte insupas och bejakas i samma ögonblick som det rent fenomenologiskt äger rum. Således skulle man kunna säga att min vistelse i San Diego kan definieras som ett äventyr blott i ljuset av det är över och att jag befinner mig hemmavid. Äventyr är en form av händelse; en händelse som avviker från det normala. Men för att kunna klassificera något som en normmässig aberration måste händelsen i sig vara avslutad, ty det innan dess avslut så kan det vara en normal situation fram till just den där avvikelsen inträffar som initierar startskottet på äventyret. Och när situationen och avvikelsen väl har förlöpt kan man i sitt episodiska minne erinra sig att det där, minsann, var ett riktigt äventyr!

Men fram till dess att något är avslutat är det bara en händelse - inte ens en förändring. För det är via förändring som äventyr blir till. Det är dess essens, om man så vill. Således kan äventyr och förändringar bara ertappas och upplevas retrospektivt. Det är bara i böcker äventyr finns i sin arketypiska roll, där man på förhand erbjuds ett litterärt äventyr som konkret börjar med en pärm och slutar i och med den andra pärmen. Du har ditt äventyr. Men i verkligheten finns inga sådana givna. De skapas i efterhand, och det är med fortskaffad insikt som du delar in dem i kapitel; kapitel har en början och slut likväl, precis som boken och äventyret. Men ett kapitel är bara ett kapitel så länge det avslutas.

Även om jag, av olika anledningar, slänger mig med metaforer som härrör ur den litterära genren och nyttjar en slags litteraturvetenskaplig diskurs i den här harangen, så vidstår det faktum att denna ”efter-det-faktum”-tänkande (fortsättningsvis får ni stå ut med mina latinska uttryck, för det där var bara groteskt fult!) givetvis går att generalisera till andra fenomen än ”äventyr” och ”förändring”. Det handlar förvisso om begreppet ”avslut” och dess konnotationer i dess mångfacetterade bemärkelse. För nog är det så att förändring och avslut är det som gör att saker upplevs som vackra, och då allt från upplevelser till enskilda människor. I mer välkända klyschiga termer så skulle man väl kunna uttrycka det som så att saker som står en kärt upplevs som starkast då det försvunnit. ”Man vet inte vad man går miste om förrän det är borta” tror jag är en mer familjär gammal devis. Vilket gör avslut i hela vår begreppsvärld och tillvaro så kraftfull, för att inte säga absolut nödvändig!

Och i med detta så avslutar jag denna ”momentana och ständigt fortskridande händelse” (läs: äventyr) och blogg, men jag ser det istället som att jag avslutar ett kaptitel, vänder blad och börjar skriva på nästa. Till dess att det är färdigskrivet får denna blogg stå kvar som ett monument, inte till ett äventyr, utan till min kontinuerliga händelse.

”Kaptitel 2…”

Epilog

"Testing, testing. One, two, three."

Såja. Det verkar åtminstone fungera fortfarande; jag har ju inte uppdaterat på länge, så det var på sin plats att testa. "Oj, vad tiden går!" skulle man kunna säga, eller kanske "Tiden går fort när man har roligt!", för faktum är att jag nu befinner mig på svensk mark igen. För närvarande är jag groteskt jetlaggad bortom all rimlig sans då John Blund tydligen missat att köpa flygbiljett till min flight. Otröstliga barn i kabinen formade någon form av lömsk sammansvärjning i syfte att göra livet lite extra intressant också. Att polska flygbolag inte prioriterar komfort på sina transatlantiska flighter lämnar jag därhän. Poängen är att jag är hemma igen. Glad. Trött. Tacksam och ödmjuk inför vad jag har fått uppleva, som är ett sant privilegium och ynnest. Vilka intryck! Vilka erfarenheter! Vilka människor! Jag är som sagt rejält jetlaggad, så jag har svårt att formulera precisa och rättvisa epitet på allt. Det mesta är inhöljt i en liten svag dimma, och i ärlighetens namn har jag inte smält det faktum att jag är hemma och att mitt lilla äventyr är över. Ett äventyr som jag har försökt att iscensätta i snart två år, och som tog rejäl fart förra året. Mycket märkligt att det är över.

Är det verkligen över?

Det var med en klump i halsen som jag sa adjö till folket i labbet och David Kirsh, och de överraskade mig med tårta och ost & vin som vi njöt av under min sista dag i labbet.

Allt har verkligen gått över förväntan med alla praktikaliteter och jag har verkligen trivts från första stund. Det första jag konstaterade när jag satt på planet på väg hem var att jag definitivt tänker komma tillbaka; som turist eller något annat spelar mindre roll. Kirsh ville att jag skulle komma tillbaka, och vi kommer att fortsätta att samarbeta med projektet som vi har dragit igång med då vi har en hel del intressanta resultat. Den som lever får se.

San Diego är verkligen fantastiskt.

På återseende.

Lycka på fyra hjul

Under ungefär 2 månader har jag på nära håll fått tillfälle att skärskåda och "uppleva" San Diegos kollektivtrafik ur en resenärs perspektiv. Jag har alltså pendlat mellan Pacific Beach och campus med buss varje dag. Förutom det faktum att det tar ungefär 40 minuter enkel resa, vilket är en trivialitet i mina ögon, så är folket som tar bussen här i San Diego inte riktigt lika "putsade" som hemma i Sverige där gemene man tar bussen någon gång; eftersom hela USA's infrastruktur i allmänhet kretsar kring bilen som transportmedel, där både fattiga och rika har tillgång till någon form av bil, så är människor som tar bussen här i San Diego något "pikanta". Hemlösa, drogmissbrukare, hippies, fattiga pensionärer och utbytesstudenter är det exklusiva klientelet. Jag överdriver inte det minsta när jag påstår att jag varje dag såg någon på bussen sitta och prata med sig själv. En inte så stabil person skällde ut papperskorgen i 20 minuter. En person pratade med sin slitna ryggsäck modell hockey-trunk. Varje dag var ett veritabelt äventyr. Men nu är de dagarna till ända!

En röd pärla...

...Lycka! Under jungfruturen satt jag med ett löjligt stort flin under hela färden...

...svängde förbi Mexiko...

...och hem igen.

Jag älskar att köra bil i egenterapeutiskt syfte. Och när miljön ser ut som den gör här, så behövs inga ytterligare ursäkter för att ge sig ut på en spontanresa. Nästa helg ska jag och ett par kompisar ta oss ut till Escondido, som är en förort till San Diego som tydligen ska ha en fantastisk vingård.

Fartblindhet

När man skiftar miljö till sådan grad som jag just nu gör, vilket innebär så många nya intryck och händelser som inte tillåter etablerandet av rutiner annat än i vardagliga termer, så är det lätt att förbise och förringa behovet av reflektion. Jag kommer ständigt på mig själv att slentrianmässigt handla mat på ett lokalt supermarket, slänga iväg några klyschiga artighetsfraser mot expediten i kassan för att sedan bege mig hemåt - som om det var det mest rutinartade och triviala inslaget i mitt liv. Jag tvingar mig själv att erinra mig om att jag faktiskt är här - i San Diego - det potentiella målet jag halvt avfärdade som en ouppnåelig drömdestination, alternativt fantasifoster rentav, redan när jag gick i 2:an/3:an. Ibland får jag ge mig själv ett mentalt nyp i armen för att själv förstå det. Saker som att jag diskuterar vilken rödvinssort som är bäst med David Kirsh, eller när jag droppade förbi Ed Hutchins kontor och snackade flygplan (det var nog mer på hans initiativ) och dagens Libyen-politik. Människor vars namn endast fanns på vetenskapligt framstående artiklar till nu.

Ibland är reflektionen människans främsta egenskap. Ibland den sämsta. Och när jag tvingar mig själv att sakta ner så kan jag givetvis inte undgå att tänka på människor som står mig nära därhemma. Människor jag bör tänka på, människor som jag bör desto mindre - hur jag än försökt och försöker. Men jag antar att det handlar om vilket perspektiv man vill ha.

Imorgon blir det strandhäng, om vädret tillåter (vilket det alltid gör!), och middag på kvällen på godtycklig finrestaurang i La Jolla med Damien som fyller 29.

Arrivederci!

Idiosynkrasi

Amerikaner tenderar att slänga sig med slagkraftiga uttryck såsom "Breakfast is the most important meal of the day.". Jag kan inte annat än hålla med, slog slag i saken och gick till ett frukosthak och beställde in något som skulle exemplifiera detta. Resultatet ser ni ovanför. Tillsammans med en kopp (läs: kanna) kaffe var man efter denna måltid att starta dagen med en socker-, kolhydrat-, och koffeinchock.

Men gott var det!

Men det är väl så, att man ska försöka ta seden dit man kommer. Oavsett om det är oavsiktligt eller ej. Och helt plötsligt går man runt i en kalifornsk surfarfrisyr. Var är världen påväg?

Att vara svensk – en kort betraktelse

När man befinner sig i en miljö med oerhört heterogen demografisk mångfald, så är det oundvikligt att analysera, och låta sig analyseras av, människorna i ens omgivning. Det är alltid intressant vad för bild av svenskar amerikaner och européer har, och vilka stereotypiska attribut som tilldelas en på förhand. I jämförelse med européer såsom fransmän och italienare, som har en hyfsat nyanserad bild av svenskar, så måste jag nog tillstå att den klassiska ”dumma amerikanen” är en sann stereotyp. Förutom att de gärna klumpar ihop hela Europa och ser det som ett enda land utan signifikanta gränser (”ligger Eiffeltornet i Italien eller i Frankrike? Ligger Paris i Spanien?” o.s.v.), så har de förvånansvärt dålig koll på utrikespolitiska händelser i allmänhet. Men i deras ögon så har ordet ”svensk” en väldigt positiv konnotation. Förutom de klassiska associationerna till IKEA och ABBA, så är de imponerade över Sveriges välfärdssystem och än mer imponerade över svenskarnas kunskaper i engelska både vad gäller ordförråd och accent (exempelvis enligt både kassören på det lokala sunkhaket och David Kirsh, så det är ett intressant spann), som är långt ifrån den nidbild de gärna målar upp av sydeuropéernas språkkunskaper. Även utifrån utseende så är de hyfsat skickliga på att gissa ens ursprungsland, där den vanligaste gissningen nog är Tyskland eller Skandinavien, men jag har även fått höra ”mellanöstern typ” från en föga upplyst amerikan.

Om man vänder på bordet, om man ska försvenska ett amerikanskt uttryck, måste jag nog erkänna att mina fördomar gentemot amerikanernas allmänna beteende och dekorum var lite insnöade också. Även om de är ganska okunniga, så är det inte så illa som man eventuellt föreställt sig, och de är generellt väldigt trevliga och tillmötesgående. Men väldigt, väldigt ytliga. Förvisso vistas jag i den ytligaste av amerikanska stater, men det räcker antagligen med att jag nämner att de har väldigt många solarier(!) i San Diego. Staden med kanske mest soltimmar i världen. Gällande min hittills förskaffade kunskap om amerikaner, så bör nog ha i åtanke att jag endast umgåtts med amerikaner från UCSD, så om de förefaller vara tämligen inskränkta så vet jag inte hur generaliserbara mina iakttagelser är till den övriga amerikanska populationen. Det skrämmer mig lite.

Hursomhelst är de snabbt förlåtna när dollarn är så låg (idag 6,06 kr) som den är, vilket medför att man kan få en riktigt grym sushimåltid på ett schysst ställe för 60-80 kr och ett par Converse-skor för 240 kr. Det för mig osökt in på att jag nu ska åka och shoppa.

Påsk

Vardagen börjar infinna sig i San Diego där rutiner så sakteliga börjar ta form, och man börjar känna en viss hemkänsla och existensberättigande. Känslan förstärks också av det faktum att man nu också öppnat ett amerikanskt bankkonto samt fixat ett amerikanskt mobilnummer. Hyresavin som man fick på posten var kanske inte lika rolig dock, trots att även den bidrog till "hemkänslan".

Nu har påskhelgen passerat, och den passerade minst sagt obemärkt förbi här i USA, så till den grad att jag höjde på ögonbrynen när jag gick förbi en kyrka under helgen och undrade vad det var för särskild tillställning. Ah, påsk!

Påskhelgen tillbringades på diverse utflykter. I lördags stack jag, Luca och Damien (mina mycket kontinentala och trevliga rumskompisar) till Mount Soledad som ligger ett stenkast härifrån. Det är ett berg som huserar ett stort minnesmonument för soldater som mist livet under kriget, samt stoltserar med en av de finare utsikterna i San Diego.

Toppen av Mount Soledad som naturligtvis är en populär sevärdhet bland såväl lokalinnevånare som fotogalna asiater.

Damien poserar i förgrunden, och i bakgrunden kan man se en översikt av Pacific Beach-området med stranden till höger i bild. Strax till vänster om stranden kan man se Mission Bay - där jag bor - som löper inåt landet parallellt med Pacific Beach.

Utsikt över vackra La Jolla, ett veritabelt rikemansområde präglat av snobbiga lattemorsor och sportbilsaffärer såsom Lamborghini och Ferrari. UCSD ligger här också, och jag klagar inte.

Efter Mount Soledad packade vi in mig och surfingbrädorna bak i bilen och mötte upp några av Lucas kompisar, varefter vi stack ner till stranden a.k.a. "ze bitch" som min franska rumskompis säger i fullkomligt allvarligt tonläge.

Våtdräkt och surfingbräda införskaffade!

Luca och Damien förbereder.

Det var riktigt häftigt att surfa, även om det var fruktansvärt svårt i början. Kommer definitivt att bli fler gånger. På kvällen åkte vi till en tjej som bor i La Jolla som styrde upp en gemytlig grillkväll, givetvis i omedelbar anslutning till familjens pool. En trevlig avslutning på påskhelgen.