En vis man menade en gång att ett äventyr bara kan upplevas ex post facto; ett äventyr kan inte insupas och bejakas i samma ögonblick som det rent fenomenologiskt äger rum. Således skulle man kunna säga att min vistelse i San Diego kan definieras som ett äventyr blott i ljuset av det är över och att jag befinner mig hemmavid. Äventyr är en form av händelse; en händelse som avviker från det normala. Men för att kunna klassificera något som en normmässig aberration måste händelsen i sig vara avslutad, ty det innan dess avslut så kan det vara en normal situation fram till just den där avvikelsen inträffar som initierar startskottet på äventyret. Och när situationen och avvikelsen väl har förlöpt kan man i sitt episodiska minne erinra sig att det där, minsann, var ett riktigt äventyr!
Men fram till dess att något är avslutat är det bara en händelse - inte ens en förändring. För det är via förändring som äventyr blir till. Det är dess essens, om man så vill. Således kan äventyr och förändringar bara ertappas och upplevas retrospektivt. Det är bara i böcker äventyr finns i sin arketypiska roll, där man på förhand erbjuds ett litterärt äventyr som konkret börjar med en pärm och slutar i och med den andra pärmen. Du har ditt äventyr. Men i verkligheten finns inga sådana givna. De skapas i efterhand, och det är med fortskaffad insikt som du delar in dem i kapitel; kapitel har en början och slut likväl, precis som boken och äventyret. Men ett kapitel är bara ett kapitel så länge det avslutas.
Även om jag, av olika anledningar, slänger mig med metaforer som härrör ur den litterära genren och nyttjar en slags litteraturvetenskaplig diskurs i den här harangen, så vidstår det faktum att denna ”efter-det-faktum”-tänkande (fortsättningsvis får ni stå ut med mina latinska uttryck, för det där var bara groteskt fult!) givetvis går att generalisera till andra fenomen än ”äventyr” och ”förändring”. Det handlar förvisso om begreppet ”avslut” och dess konnotationer i dess mångfacetterade bemärkelse. För nog är det så att förändring och avslut är det som gör att saker upplevs som vackra, och då allt från upplevelser till enskilda människor. I mer välkända klyschiga termer så skulle man väl kunna uttrycka det som så att saker som står en kärt upplevs som starkast då det försvunnit. ”Man vet inte vad man går miste om förrän det är borta” tror jag är en mer familjär gammal devis. Vilket gör avslut i hela vår begreppsvärld och tillvaro så kraftfull, för att inte säga absolut nödvändig!
Och i med detta så avslutar jag denna ”momentana och ständigt fortskridande händelse” (läs: äventyr) och blogg, men jag ser det istället som att jag avslutar ett kaptitel, vänder blad och börjar skriva på nästa. Till dess att det är färdigskrivet får denna blogg stå kvar som ett monument, inte till ett äventyr, utan till min kontinuerliga händelse.
”Kaptitel 2…”
