Fartblindhet

När man skiftar miljö till sådan grad som jag just nu gör, vilket innebär så många nya intryck och händelser som inte tillåter etablerandet av rutiner annat än i vardagliga termer, så är det lätt att förbise och förringa behovet av reflektion. Jag kommer ständigt på mig själv att slentrianmässigt handla mat på ett lokalt supermarket, slänga iväg några klyschiga artighetsfraser mot expediten i kassan för att sedan bege mig hemåt - som om det var det mest rutinartade och triviala inslaget i mitt liv. Jag tvingar mig själv att erinra mig om att jag faktiskt är här - i San Diego - det potentiella målet jag halvt avfärdade som en ouppnåelig drömdestination, alternativt fantasifoster rentav, redan när jag gick i 2:an/3:an. Ibland får jag ge mig själv ett mentalt nyp i armen för att själv förstå det. Saker som att jag diskuterar vilken rödvinssort som är bäst med David Kirsh, eller när jag droppade förbi Ed Hutchins kontor och snackade flygplan (det var nog mer på hans initiativ) och dagens Libyen-politik. Människor vars namn endast fanns på vetenskapligt framstående artiklar till nu.

Ibland är reflektionen människans främsta egenskap. Ibland den sämsta. Och när jag tvingar mig själv att sakta ner så kan jag givetvis inte undgå att tänka på människor som står mig nära därhemma. Människor jag bör tänka på, människor som jag bör desto mindre - hur jag än försökt och försöker. Men jag antar att det handlar om vilket perspektiv man vill ha.

Imorgon blir det strandhäng, om vädret tillåter (vilket det alltid gör!), och middag på kvällen på godtycklig finrestaurang i La Jolla med Damien som fyller 29.

Arrivederci!

Idiosynkrasi

Amerikaner tenderar att slänga sig med slagkraftiga uttryck såsom "Breakfast is the most important meal of the day.". Jag kan inte annat än hålla med, slog slag i saken och gick till ett frukosthak och beställde in något som skulle exemplifiera detta. Resultatet ser ni ovanför. Tillsammans med en kopp (läs: kanna) kaffe var man efter denna måltid att starta dagen med en socker-, kolhydrat-, och koffeinchock.

Men gott var det!

Men det är väl så, att man ska försöka ta seden dit man kommer. Oavsett om det är oavsiktligt eller ej. Och helt plötsligt går man runt i en kalifornsk surfarfrisyr. Var är världen påväg?

Att vara svensk – en kort betraktelse

När man befinner sig i en miljö med oerhört heterogen demografisk mångfald, så är det oundvikligt att analysera, och låta sig analyseras av, människorna i ens omgivning. Det är alltid intressant vad för bild av svenskar amerikaner och européer har, och vilka stereotypiska attribut som tilldelas en på förhand. I jämförelse med européer såsom fransmän och italienare, som har en hyfsat nyanserad bild av svenskar, så måste jag nog tillstå att den klassiska ”dumma amerikanen” är en sann stereotyp. Förutom att de gärna klumpar ihop hela Europa och ser det som ett enda land utan signifikanta gränser (”ligger Eiffeltornet i Italien eller i Frankrike? Ligger Paris i Spanien?” o.s.v.), så har de förvånansvärt dålig koll på utrikespolitiska händelser i allmänhet. Men i deras ögon så har ordet ”svensk” en väldigt positiv konnotation. Förutom de klassiska associationerna till IKEA och ABBA, så är de imponerade över Sveriges välfärdssystem och än mer imponerade över svenskarnas kunskaper i engelska både vad gäller ordförråd och accent (exempelvis enligt både kassören på det lokala sunkhaket och David Kirsh, så det är ett intressant spann), som är långt ifrån den nidbild de gärna målar upp av sydeuropéernas språkkunskaper. Även utifrån utseende så är de hyfsat skickliga på att gissa ens ursprungsland, där den vanligaste gissningen nog är Tyskland eller Skandinavien, men jag har även fått höra ”mellanöstern typ” från en föga upplyst amerikan.

Om man vänder på bordet, om man ska försvenska ett amerikanskt uttryck, måste jag nog erkänna att mina fördomar gentemot amerikanernas allmänna beteende och dekorum var lite insnöade också. Även om de är ganska okunniga, så är det inte så illa som man eventuellt föreställt sig, och de är generellt väldigt trevliga och tillmötesgående. Men väldigt, väldigt ytliga. Förvisso vistas jag i den ytligaste av amerikanska stater, men det räcker antagligen med att jag nämner att de har väldigt många solarier(!) i San Diego. Staden med kanske mest soltimmar i världen. Gällande min hittills förskaffade kunskap om amerikaner, så bör nog ha i åtanke att jag endast umgåtts med amerikaner från UCSD, så om de förefaller vara tämligen inskränkta så vet jag inte hur generaliserbara mina iakttagelser är till den övriga amerikanska populationen. Det skrämmer mig lite.

Hursomhelst är de snabbt förlåtna när dollarn är så låg (idag 6,06 kr) som den är, vilket medför att man kan få en riktigt grym sushimåltid på ett schysst ställe för 60-80 kr och ett par Converse-skor för 240 kr. Det för mig osökt in på att jag nu ska åka och shoppa.