Under ungefär 2 månader har jag på nära håll fått tillfälle att skärskåda och "uppleva" San Diegos kollektivtrafik ur en resenärs perspektiv. Jag har alltså pendlat mellan Pacific Beach och campus med buss varje dag. Förutom det faktum att det tar ungefär 40 minuter enkel resa, vilket är en trivialitet i mina ögon, så är folket som tar bussen här i San Diego inte riktigt lika "putsade" som hemma i Sverige där gemene man tar bussen någon gång; eftersom hela USA's infrastruktur i allmänhet kretsar kring bilen som transportmedel, där både fattiga och rika har tillgång till någon form av bil, så är människor som tar bussen här i San Diego något "pikanta". Hemlösa, drogmissbrukare, hippies, fattiga pensionärer och utbytesstudenter är det exklusiva klientelet. Jag överdriver inte det minsta när jag påstår att jag varje dag såg någon på bussen sitta och prata med sig själv. En inte så stabil person skällde ut papperskorgen i 20 minuter. En person pratade med sin slitna ryggsäck modell hockey-trunk. Varje dag var ett veritabelt äventyr. Men nu är de dagarna till ända!
En röd pärla...
...Lycka! Under jungfruturen satt jag med ett löjligt stort flin under hela färden...
...svängde förbi Mexiko...
...och hem igen.
Jag älskar att köra bil i egenterapeutiskt syfte. Och när miljön ser ut som den gör här, så behövs inga ytterligare ursäkter för att ge sig ut på en spontanresa. Nästa helg ska jag och ett par kompisar ta oss ut till Escondido, som är en förort till San Diego som tydligen ska ha en fantastisk vingård.
