Såja. Det verkar åtminstone fungera fortfarande; jag har ju inte uppdaterat på länge, så det var på sin plats att testa. "Oj, vad tiden går!" skulle man kunna säga, eller kanske "Tiden går fort när man har roligt!", för faktum är att jag nu befinner mig på svensk mark igen. För närvarande är jag groteskt jetlaggad bortom all rimlig sans då John Blund tydligen missat att köpa flygbiljett till min flight. Otröstliga barn i kabinen formade någon form av lömsk sammansvärjning i syfte att göra livet lite extra intressant också. Att polska flygbolag inte prioriterar komfort på sina transatlantiska flighter lämnar jag därhän. Poängen är att jag är hemma igen. Glad. Trött. Tacksam och ödmjuk inför vad jag har fått uppleva, som är ett sant privilegium och ynnest. Vilka intryck! Vilka erfarenheter! Vilka människor! Jag är som sagt rejält jetlaggad, så jag har svårt att formulera precisa och rättvisa epitet på allt. Det mesta är inhöljt i en liten svag dimma, och i ärlighetens namn har jag inte smält det faktum att jag är hemma och att mitt lilla äventyr är över. Ett äventyr som jag har försökt att iscensätta i snart två år, och som tog rejäl fart förra året. Mycket märkligt att det är över.
Är det verkligen över?
Det var med en klump i halsen som jag sa adjö till folket i labbet och David Kirsh, och de överraskade mig med tårta och ost & vin som vi njöt av under min sista dag i labbet.
Allt har verkligen gått över förväntan med alla praktikaliteter och jag har verkligen trivts från första stund. Det första jag konstaterade när jag satt på planet på väg hem var att jag definitivt tänker komma tillbaka; som turist eller något annat spelar mindre roll. Kirsh ville att jag skulle komma tillbaka, och vi kommer att fortsätta att samarbeta med projektet som vi har dragit igång med då vi har en hel del intressanta resultat. Den som lever får se.
San Diego är verkligen fantastiskt.
På återseende.
