Fartblindhet

När man skiftar miljö till sådan grad som jag just nu gör, vilket innebär så många nya intryck och händelser som inte tillåter etablerandet av rutiner annat än i vardagliga termer, så är det lätt att förbise och förringa behovet av reflektion. Jag kommer ständigt på mig själv att slentrianmässigt handla mat på ett lokalt supermarket, slänga iväg några klyschiga artighetsfraser mot expediten i kassan för att sedan bege mig hemåt - som om det var det mest rutinartade och triviala inslaget i mitt liv. Jag tvingar mig själv att erinra mig om att jag faktiskt är här - i San Diego - det potentiella målet jag halvt avfärdade som en ouppnåelig drömdestination, alternativt fantasifoster rentav, redan när jag gick i 2:an/3:an. Ibland får jag ge mig själv ett mentalt nyp i armen för att själv förstå det. Saker som att jag diskuterar vilken rödvinssort som är bäst med David Kirsh, eller när jag droppade förbi Ed Hutchins kontor och snackade flygplan (det var nog mer på hans initiativ) och dagens Libyen-politik. Människor vars namn endast fanns på vetenskapligt framstående artiklar till nu.

Ibland är reflektionen människans främsta egenskap. Ibland den sämsta. Och när jag tvingar mig själv att sakta ner så kan jag givetvis inte undgå att tänka på människor som står mig nära därhemma. Människor jag bör tänka på, människor som jag bör desto mindre - hur jag än försökt och försöker. Men jag antar att det handlar om vilket perspektiv man vill ha.

Imorgon blir det strandhäng, om vädret tillåter (vilket det alltid gör!), och middag på kvällen på godtycklig finrestaurang i La Jolla med Damien som fyller 29.

Arrivederci!